Kara Scott om pokern och tv-jobbet – med egna ord

2005 …

PLING …

Du har mejl …

”Hejsan Kara! Angående meddelandet som jag lämnade på din telefon, vi skulle vilja erbjuda dig ett jobb …”

Jag har varken förr eller senare rört mig så snabbt som jag gjorde då! Frenetiskt grävande efter min telefon innan detta mirakulösa ”jobb” skulle hinna fly sin kos.

SKY channel 226. Ett nystartat företag vid namnet PokerZone ville faktiskt ge mig lön för att jobba som programledare i tv. Alltså, betalt … i riktiga pengar! Efter några fattiga månader på en diet av billigt ris med bönor trodde jag nästan att jag drömde. Eller att jag kanske inbillade mig. Tvärtom, det var där det hela började.

Live the Game – Lev spelet

Vad slagord beträffar går det knappast att hitta något som beskriver mitt senaste årtionde bättre. När det där ödesmejlet droppade ned i min inkorg hade jag aldrig kunnat föreställa mig hur avgörande poker skulle komma att bli. Detta spel förändrade verkligen mitt liv, på riktigt. Genom pokern fick jag några av mina närmaste vänner, mina favoritjobb på tv och en hobby som har varit både vansinnigt underhållande och – tack och lov – rätt lönsam. Det var också så jag träffade min man (var annars skulle jag ha träffat en italienare som spelar onlinepoker), och det har lärt mig saker som jag använder i mitt liv och arbete varje dag.

Jag har alltid trott på att lära genom erfarenheter. När jag (tillfälligt) jobbade som lärare i London kände jag djup samhörighet med eleverna i den kategorin som ”lär sig kinestetiskt”. De behövde uppleva tingen, röra vid dem, agera med dem, vrida och vända på dem med händerna för att göra tanken så givande som möjligt. Det var med den inställningen jag lyckades få till en karriär inom både poker och tv, trots att jag hade varken utbildning eller träning i någondera.

Jag lärde mig mycket om hur jag skulle göra mitt jobb (som snabbt blev en karriär) genom det här spelet, och det finns enorma likheter mellan dessa. Från en som har tagit till sig uttrycket ”Live the Game” följer här en del av det jag lärt mig.

Aggression är inte bara dåligt

Tro det eller ej, jag var ganska skygg innan pokern kom in i mitt liv. Om någon hade sagt till mig för 15 år sedan att jag skulle göra direktsändning från ESPN inför miljontals tittare hade jag svimmat. Eller kräkts. Förmodligen både och.

Jag var en sådan person som verkade smått nervös mest hela tiden. Jag tyckte inte om högljudda röster, och jag avskydde konflikt. Jag var överdrivet undfallande. Jag fogade mig alltför ofta efter andra i min närhet. Som lärare innebar det att jag i slutänden ofta höll med om att någon annan NATURLIGTVIS skulle passa bättre som ledare för ett projekt, eller för att tilldelas mer ansvar.

Neeej då, jag BEHÖVDE inte den där löneförhöjningen (vilket jag absolut gjorde). Jag kunde inte kämpa för det jag ville ha eller behövde, för jag visste inte hur jag skulle bära mig åt. Dessutom trivdes jag inte alls med att hålla mig framme, i synnerhet inte i konkurrens med andra.

Det sitter fortfarande kvar, till en del. Jag har lätt för att få dåligt samvete när jag skåpar åt mig marker från några av de underbara men nervösa nybörjarna vid pokerbordet. Om jag ser att det betyder allt för en spelare att delta i ett evenemang, och att denna verkligen trivs, så vill jag helst inte vara den som slår ut vederbörande. Det innebär inte att jag AVSTÅR från att göra det, men attans vad det nyper i mitt ömma hjärta ibland.

Något av det bästa jag lärt mig av poker är att aggression inte alltid är negativt. Det finns inte på kartan att vara skamsen eller blygsam i det här spelet. I pokern kunde jag låta mina marker tala högt och självsäkert i lägen där jag normalt skulle dra mig undan. Det tog några år för mig att överföra det konceptet till mitt övriga liv, men oj vilken skillnad det gjorde.

Jag insåg att aggression och bestämdhet bara var hjälpmedel, och att ha hjälpmedel i livet men aldrig använda dem är ungefär lika vettigt som att säga ”Jag kommer aldrig höja en insats. Någonsin. Det är oförskämt.” Det låter ju bra löjligt! Det är helt logiskt att låta markerna eller kompetensen föra ens talan och säga ”Du, det här klarar jag bäst”.

Det låter kanske konstigt att en så timid person slutligen hamnar framför tv-kameran. Det är det också. Men jag har en livslång vana av att ständigt stöta ut mig själv ur min skyddszon för att se vad som händer. Det var också därför jag började med Muay Thai på universitetet. Trots att jag var så dålig på det i början, och så hård mot mig själv att instruktören senare berättade att han var förvånad över att jag höll ut. Jag lyckades ändå vinna en del pokaler (*hrm* inte så diskret skryt), så det lönade sig att kämpa. Jag var aldrig den ”proffsboxare” som vissa artiklar vill göra gällande, men jag var inte så dålig heller. Nej, pokalerna var inte tröstpriser om någon undrar.

I poker kunde jag använda mitt nyfunna självförtroende från kampsporten på ett mer personligt sätt. I Texas Hold’em lär man sig rätt snabbt att en stor del av nybörjarna totalt saknar förmåga till aggression. Det kan även gälla en stor andel människor i allmänhet.

En gång var jag på en privat välgörenhetstillställning hemma hos en berömd teknik-vd i USA, där jag skulle lära oerhört kapabla miljonärer och miljardärer att spela poker. Eftersom det var privat kan jag inte avslöja vare sig värdens eller gästernas namn, men jag kan säga att Batman hade med saken att göra. Den ledtråden är tillräckligt allmänt hållen för att jag ska slippa hamna i trubbel.

Jag förklarade spelreglerna för mina nyingar och talade starkt för hur avgörande det var med aggression. Jag försökte verkligen pränta in den biten. Så blev det dags att pröva de nyvunna färdigheterna i ett litet spel. Dessa superbegåvade, smarta, sjukt framgångsrika och uppenbara tävlingsmänniskor limpade ned sig i familjepotter i nästan varenda hand, framför mina ögon!

Med detta vill jag ha sagt 1) jag har gjort ett jobb för (en) Batman och 2) fruktan för aggression kan drabba vem som helst. Bestämdhet är inte alltid en medfödd egenskap, och då får man lov att fejka. Både i poker och i karriären.

Att man ”fejkar tills man brejkar” kan låta klichéartat, men ack så bra det fungerar.

Det lär svida ibland

I början av min tv-karriär, när jag gick från den ena provfilmningen till den andra, möttes jag oftast av producenter som inte tyckte att jag passade för jobbet. Jag lät ratandet rinna av mig som vatten på en gås, för inom tv liksom i poker vinner man inte varenda hand. Om du låter dig nedslås varenda gång du blir avvisad ger du snart upp och väljer något mindre smärtsamt. Pokern lärde mig att acceptera att man förlorar ibland. Det är bara att gilla läget ändå.

Det hände så ofta att jag gjorde mina prov inför en massa vita leenden från producenter som tittade på. Jag var säker på att jag hade klarat det. En vecka senare kom samtalet: de hade bestämt sig för en annan stil. Utan feedback var det svårt att veta om jag gjorde något fel, om jag hade klantat mig eller om jag helt enkelt inte passade för uppdraget. Det var nog både och/antingen eller ibland, men det känns rätt hopplöst när man inte vet vilket.

Visst, din rad av förluster kan bero på den tristare delen av livets växlingar, men oavsett vad som ligger bakom motgångarna är det ett bra tillfälle att reflektera över hur du har agerat och varför det inte funkar. När det kändes som att jag fått ”nej” för miljonte gången var jag tvungen att se sanningen i vitögat och försöka ta reda på om jag behövde förändra något, eller om det fanns någon kompetens jag borde skaffa mig för att bli mer eftertraktad.

Rader av förluster kan kännas själsdödande när man sitter där mitt i pokerstormens öga, men då ska man passa på att fila lite på sina färdigheter. Även om den tillfälliga motvinden bara beror på otur är det aldrig bortkastad tid att jobba på att bli en bättre pokerspelare, eller bättre på sitt jobb. Lägg upp det på så vis att en rad dåliga resultat blir en utlösare för att fördjupa dig, utvärdera dina färdigheter och brister uppriktigt och jobba med dig själv. Då har du åtminstone inte kastat bort tiden.

Var beredd på att se dina ess spräckas, för ibland förlorar man helt enkelt och det är en del av spelet. Även då du är åttioprocentigt favorittippad kommer du att förlora ibland. Det är den enkla sanningen. När man väl inser det känns det inte lika orättvist när det verkligen händer.

Lär dig att förstå och skilja på när förluster betyder att du behöver förbättra dig, och när det bara är att kämpa på tills svackan är över. Att kunna avgöra den skillnaden är oumbärligt.

Var beredd på att anstränga dig

Jag förvånas över att så många tror att poker och programledarjobb är bekväma karriärer. Jag kan verkligen hålla med om att dessa ibland kan vara avundsvärda karriärer som innebär en massa kul, men därmed är det inte sagt att de per definition är enkla sätt att försörja sig på.

Jag har aldrig kallat mig pokerproffs trots att jag då och då spelar i proffssammanhang. Jag känner alltför många riktiga professionella pokerspelare för att seriöst kalla mig själv det. Jag vet hur oändligt många timmar de lägger ned på att finslipa sin skicklighet. Inte nog med att de sitter vid borden och spelar regelbundet. De går också igenom sin handhistorik, snackar svåra bitar med förtrogna, beräknar optimala metoder, läser i forum med mera, med mera. Storheterna tar det här på allvar och tänjer på gränserna för sina kunskaper för att kunna ta ledningen över sina motspelare – och behålla den.

Utan att vara pokerproffs vet jag hur jag ska tillämpa samma arbetsmoral i min egen karriär. Jag tittar igenom mina tv-framträdanden så att jag se mina svagheter, även om att se mig själv på tv:n får mig att vilja krypa ur skinnet och in under soffan. Jag ägnar också tid åt att iaktta yrkeskollegor som jag respekterar, och ber om deras åsikter om olika sidor av jobbet.

Sidokommentar: Om du någonsin framträder yrkesmässigt i tv eller offentligt på annat sätt, hämta din feedback från dina chefer eller från personer vars åsikter du har förtroende för. Hämta den inte i kommentarer online. Tro mig på mitt ord.

När jag fick mitt första jobb som huvudkommentator i ett amerikanskt tv-program (förra årets Super High Roller Bowl med pokerproffset Jesse Sylvia som gjorde expertanalyser), lade jag mycket tid på att höra andra i yrket göra sitt jobb. På så vis fick jag de allra bästa lärarna (tack, Lon och Norman!). Det hjälpte mig att bryta mina mönster och prova nya saker eller hitta sätt att förnya mig på.

Före den första kommentarssessionen gick jag igenom matchfilmen om och om igen för att få en uppfattning om vilket tonläge som var lämpligast. Jag antecknade tidpunkter för bra snack mellan spelarna som jag inte ville att vi skulle prata sönder. Jag diskuterade pokerhänderna med proffs för att höra vad de tyckte om spelet, och jag lade löjligt mycket tid på att anteckna. Jag tror också mycket på en gammal beprövad förberedelsemetod, nämligen att öva framför spegeln med en hårborste som mick. Efter den första sessionen bad jag min producent att gå igenom den med mig, som en slags efteranalys, för att hitta mina svaga punkter.

Det var hektiska arbetsmånader för mig, då jag pendlade regelbundet mellan hemmet i Slovenien och jobbet Los Angeles, som kommentator för programmen på Poker Central & NBC Sports. Det var en ny utmaning som jag ville klara av, så jag ansträngde mig.

Även om jag har svårt för att bedöma mitt eget arbete rättvist – jag pendlar oftast mellan milt ogillande och hejdlös avsky – så är jag väldigt nöjd med resultatet i SHRB. Jesse Sylvia är så avspänd och en mycket bra analytiker, så vi blev riktigt bra kontraster till varandra. Han såg också till att jag trots min tendens att överförbereda höll mig flexibel & beredd att ändra riktning när det var nödvändigt.

Slutord

Som en sista tanke vill jag påminna om att vad som än är viktigt för dig så måste du jobba för att lära dig. Det har hänt mycket i mitt arbetsliv sedan tiden 2005 på gamla kära Channel 226. Flera av de tillfällen jag fick handlade kanske om att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, men att hålla sig kvar där fordrade hårt arbete.

Ibland måste man äta en hel del billigt ris med bönor innan man får lön för mödan.